Stannar till vid Endre kyrka i den behagligt ljumma förkvällen. Ett protokoll i domboken för Gotlands norra härad gör sig påmint. En av mina anfäder, Per Jacobsson Sajgs, låg illa till. Han stod anklagad för dråp. Karin Felderman har tolkat protokollet, som för den aktuella dagen börjar så här:

”Anno 1688 den 30 Julij höltz Extraordinari Ransaakningh på Endre Backe, om dhät olyckeliga tillfälle sig tilldragit i Sägz gårdh i Hällwijck.

Innan vi dyker ner i protokollet kan det vara på sin plats att redogöra för Endre Backes plats i rättshistorien.

På hösten 1682 hemställde ståthållaren Johan Cedercrantz i ett brev till häradshövdingen i det norra häradet, Lars Malmeen, att tingen i fortsättningen borde hållas på en lämplig ort mitt i häradet.

1683 stod ett tingshus klart i Endre för Gotlands norra härad. Med tiden förföll huset, ting kunde inte hållas där längre och dessutom var huset för litet för sitt ändamål. Idag finns inga kända spår av byggnaden och ett nytt tingshus stod klart 1710 i Allekvia någon kilometer västerut.

Avrättningsplatsen togs i bruk 1699, alltså före det aktuella målet. Så vad Per fruktade var väl snarast att dingla på galgbacken i Visby.

Men vad var det egentligen som hade hänt på Säghz gård  i Hällwijck, eller på Sajgs i Hellvi, som den skrivs idag?

Per Jacobsson, nyingift husbonde på Sajgs gård, hade städslat några unga män och pojkar till slåttern. Olsson från Stengrinde, Larsson från Stora Ire. Gossen Olle, son till en kalkläskerska tjatade sig till att få vara med i laget. Det var bråda tider och hett som fan den aktuella dagen, åtminstone i min gestaltning.

Protokollet är visserligen mycket detaljerat men något om vädret vet vi egentligen inte. Nåväl vi dyker rakt in i texten:

Det  nu  uppvärmda  slåtterlaget  ökade  tempot.  Sigdarna^*  svischade  genom  gräs  och  örter  i  ett  oavbrutet  pendlande.  Storängen  var  lång,  uppåt  tusen  alnar  och  halvvägs  mötte  de  ett  annat  grannlag  i  färd  att  slå  Längers  Hammarsänge  i  motsatt riktning. Några glåpord blev kastade på skämt men ingen kom på tanken att avbryta för att prata strunt, snarare ville bägge lagen visa vilka slåtterkungar de var.

Kvinnorna räfsade ihop de strängar, som männen lämnat efter sig, att torka i högar i lämpligt solläge. När svetten rann alltför  ymnigt  kastade  de  sig  i  högen  av  örtdoftande  gräs,  inte enbart för att vila utan också för att motverka en alltför yvig och luftig last att frakta bort med vagn.

Slåtter är ett hårt arbete, det gäller att inte fuska med födointaget, inte heller slarva med vätskebalansen. Då och då kom Kajsa och någon sårk från Norrgårde kånkande på öl, brännvin, limpa och smör att placera under lämplig ek. Under någon av dessa raster passade Per på att ge Olle förmaningar om att hålla sig i ledet och att inte springa om Per. Pojken svarade på ett sätt som tydde på att han förstod all-varet och därmed lät sig Per nöja.

Det fortsatta förmiddagsarbetet frestade hårt på slåtterlaget. Larsson från Stor-Ire fick vatten på kvarn då solen stekte obarmhärtigt på de öppna ytorna mellan träden. Efter närmare tio vändor på den långa ängen föll manskapet ihop i skuggan under en ek.

Kajsa dök upp tillsammans med sin styvfars hustru, kånkande på löftesrikt rågade korgar, täckta med linnedukar. Hon fick väcka de yngre förmågorna innan hon meddela-de vad som bjöds: Gädda, lammbog, smör och ost, öl och någon sup. När läckerheterna smekte gommen vaknade livsandarna och skämten haglade. Husbonden fiskade i vad Larsson hade i sikte inför lördagens slåtteröl. Hade han någon jänta i sikte? Den blyge Larsson skruvade på sig under systerns fnitter, Sajgs frågade henne om vad hon visste…

Under eftermiddagspasset händer något:

Ett flertal mindre träd låg just i Olles väg vilket fick Olsson att stöna. De två kom lätt på efterkälken men Per var alltför dåsig för att orka ingripa och lät sårkarna hållas. Nu mötte han en hassel som hindrade hans egen framfart. Larsson hade passerat men lämnat en del fårsvingel som Per tyckte var värd att ta hand om. Han slog tätt runt de smala stammarna så nära det gick, förflyttade sig sidledes och vände sig om för att skära fritt på hasselns baksida. Gnabbet mellan sårkarna hade tystnat, skönt, han kunde koncentre-ra sig på en sällsynt yvig tuva. Fastnade i en rot, lirkade ur sigden och tog i rejält för att klippa de sista vid trädet innan han kunde fortsätta fram över öppet fält. I slaget såg han något fladdra förbi i vänstra ögonvrån, i nästa moment träffade sigden något mjukt.Vad i Herrans namn var det? Snett bakom Per låg Olle och skrek förtvivlat.

– Mitt ben, mitt ben!Blodet pumpades rytmiskt ur hans vad och Per, nyss varm som en kamin, blev isande kall. Hur hade detta gått till, vad hade sårken där att göra?

Ett utdraget efterspel gestaltas i boken. Först med pojken som tynar bort i blodförlust, tämligen  protokollsenligt, sedan Pers förtvivlade försök att skaffa pengar för att på inrådan av sin äldre bror Olof Sudergårde. Syftet: att försöka muta häradshövdingen. Nå detta vet vi egentligen inget om, är inte del av några protokoll men fullt tänkbart, eller hur?

Försöken leder Per ända till Danzig på verkliga kalkskutor vars skeppare, last och mål finns dokumenterade i tulljournaler.

I handlingen låter jag dessutom den berömda Sajgs-skatten figurera, Per hittar den men hemligheten om den går i graven med Per. Den återfinns på riktigt på hans f.d. ägor, först under 1930-talet.

Inför skranket i den trånga tingslokalen:

Tidig morgon i Endre tingshus. Per Jacobsson svettades i den trånga salen, inklämd mellan svärfadern och brodern, hålögd efter flera nätters sömnlöshet. Den vassa smaken av järn ville inte lämna hans torra mun, ångesten gick att ta på.

…

Häradshövding Malmén klev in genom dörren tätt följd av länsman Thunberg. Menigheten reste sig vid deras inträde.

– Sitt, sitt, manade häradshövdingen och tog plats i raden av tingsfolk. Bevara ert sittfläsk, kära barn, sa han med en uppsyn som utstrålade såväl nyfikenhet som distans. Länsman Thunberg tog av sin rock, hängde den över ryggstödet, satte sig till rätta. Ett tämligen kort hår och ett välansat skägg ramade in hans ansikte, blicken hans var varm men kunde vid behov genomborra en oxhud. Häradshövdingen såg ner på ett papper och tog till orda.

– Med anledning av dödsfall som inträffat den tjugutred-je  juli  i  Hellvi,  har  ståthållaren  beslutat  att  frågan  om  dråp  ska prövas, rätten är nu samlad till extra ordinarie ting. Efter en konstpaus bad han länsman om en presentation av den döde och lutade sig bakåt.

–  Hans  namn  var  Olle  Johansson,  så  kallad  efter  styvfadern, Johan Nilsson Warg, båtsman död i kronans tjänst.

– Ålder?

– Femton år.

– Hans dagars sanna upphov?

–  Han  sägs  vara  Bernt  Wäbers  son.  Modern,  Anna  Rasmusdotter…, nämndemannen lät blicken svepa över de församlade, modern är kalkläskerska vid Hide kalkugn, i tjänst för bruksägare Mårten Fries.

– Hans hemvist?

–  Olle  Johansson  har  levt  hos  modern  fram  tills  händelsen,  var  den  aktuella  dagen  tillfälligtvis  i  tjänst  hos  Per  Jacobsson på Sajgs gård i Hellvi socken. Och…

– Har han varit till altars? frågade häradshövdingen.

– …enligt prosten Schonfeldt i Lärbro, nej, svarade länsman.

– Denne Johansson blev alltså stungen med en lie, sa häradshövdingen. Vem höll i lien?

I  detta  ögonblick upplevde Per en inbillad liesigd skära upp buken, hans händer grep kring magen för att hindra tarmar att rinna ut medan stjärnor dansade över synfältet.

Hur det gick det för Per?

Läs boken!

* En sigd är skäran på en lie

Är du nyfiken på innehållet i Sajgs-skatten? Läs nedan. Använd rotera-verktyget under >>-symbolen till höger