Textutdrag 1, Det bleka guldet

En grov fura föll med ett brak. Överallt flis och terpentindoft. Vi ryttare hälsade på huggardrängar längs stigen. Somliga sysselsattes med att kapa stammar till tre alnar långa stockar. Andra ägnade sig åt att klyva. Skogen glesnade. En annan lukt tog över, frän och stickande. Framåt klinten kunde vi se den platta Skenholmen rakt österut, bortanför anades öppet hav. Furillens skogsridå låg som ett grönt band och förlorade sig i diset åt syd-sydost. Vindstilla. Duggregnet märktes knappt men vätan fanns där. Vi red norrut längs klinten. Båtel hostade styggt, harklade sig, spottade. Källan till den dåliga luften uppenbarade sig; en kalkugn reste sig en bit fram i branten, byggd av travade stenblock, som ett mindre kyrktorn, men lägre, rund till formen. Röken bolmade vit, lade sig som en kväljande dimma över branten. Bortanför ugnen inåt Lergravsviken reste sig mäktiga raukar mot skyn, knotiga, spöklika i halvdimman. En av dem bildade en väldig båge i sluttningen – hög nog att släppa igenom en ryttare till häst. Båtel harklade sig, även jag kände av den elaka atmosfären.
  ”Äh, hur fanden kan folk vistas här?” Olof Båtelsson gnuggade sina ögon. Russen kastade oroligt med sina huvuden.
  Vi skrittade närmare, nerför branten mot en stor stenlada, närmare tjugofem steg lång. Kvinnor med läderartade kinder och såriga läppar bar vatten nerifrån viken.
  ”Läskladan”, sa Båtel. ”Dom släcker kalken där inne.”
  Vi satt av russen och gick nära, jag försökte kika in.
  Bakom ett hörn visade sig en skinnklädd äldre man med mörkt ansikte, bortfrätt näsa och deformerade fingrar. Han skiljde ut sig mot resten av kalkugnsfolket, utstrålade ett stort mått av värdighet. Såg frågande på oss. ”Så vad har ni för ärende hit?”

  Båtel harklade sig. ”Säg mig mäster, finns Gunnar Gahlberg i närheten?”
  Den skinnklädde tänkte efter. ”Ni hittar honom kanske på Stora Valle om han inte redan hunnit därifrån. Skulle mot Visby vad det lider.”
  Vi tackade, satt upp och skrittade förbi på behörigt avstånd från ugnen där två eldare hjälptes åt med att baxa in ved genom förstuvan.
  Vi red vidare. Nu i regn, inte hällregn men den sortens regn som stillsamt kan falla flera dagar i sträck utan uppehåll.
  Ett stycke norr om vikens ände låg Stora Valle, en samling hus som omgärdade en inre gård. Vi satt av än en gång, hälsade på en kvinna i fyrtioårsåldern i färd med att bära in vattenspannar.
  ”Hålls Gahlberg här någonstans?” frågade Båtel. Rösten nu klarare, andningsluften hade förbättrats med avståndet från ugnen.
  Kvinnan gjorde en tyst åtbörd som bekräftelse på att den vi sökte var närvarande.
  ”Tack mor”, sa Olof.
  Vi gick genom en öppen dörr i ett plank, in på gårdstunet. Båtel knackade på dörren.
  Ingen reaktion. Ny knackning, hårdare.
  En ljushyllt man i tjugofemårsåldern öppnade. Vänlig uppsyn, iklädd en svart uniformsjacka med mässingsknappar.
  ”Guds fred, vi söker tullnär Gahlberg.” Båtel slog vätan ur sin regnvåta hatt.
  ”I tullärende?” Den unge mannen lyfte på ögonbrynen.
  ”Nja, nä, det handlar snarare om kalkbränning.”
  ”Så släpp in dem”, hördes en grov röst från husets inre.

  Den unge slog upp dörren på vid gavel. Vi klev över tröskeln genom förstugan in i ett större rum. En brasa flammade i härden, den kastade ljus över en man i obestämbar ålder. Välbyggd, lång, värdig hållning, välklippt mörkbrunt hår täckte öronen och föll över axlarna. Välansat pipskägg, grå ögon, genomträngande blick. Han satt vid ett stort bord täckt med dokument. Han höll en gåspenna i handen, klädseln liknade den yngre mannens men var behängd med mer grannlåt, på axlarna epåletter.
  ”Tack förvaltarn”, sa Båtel. ”Nu, eh, har vi ju setts förr men det har liksom inte blivit tillfälle att…”
  ”Att vad då?”
  ”Att prata…”
  ”Om vad då?” Gahlberg lutade sig bakåt. ”Vilka är ni?”
  ”Nu eh, jag är Båtel Michelsson Hemmungs och det här är min so…”
  ”Nu känner jag igen dig, klippte Gahlberg av. Det var du som behandlade mig som en hönstjuv vid Lörje.”
 ”Så, så, det var inte meningen.”

”Och vem är du?” Gahlberg betraktade mig.
  ”Mitt namn är Jacob Thomasson Länger.” Jag kände att det krävdes smidighet för att slippa bli körd på porten. ”Vi vill inte besvära men vi har sett ugnen i Lergrav, och vill gärna veta lite om bränning och ugnsbygge. Vi tänkte att förvaltarn kanske hade tid nån gång.”
  ”Länger, dig känner jag till. Köpman Bengtssons måg, visst?”
  Gahlberg sänkte garden. Tycktes fundera.
  ”Och nu har ni tagit er ända hit i hopp om att få höra om kalkbrukets hemligheter. Jag ska säga er som det är.” Han slog ut med händerna och log brett. ”Jag vet ingenting.”
  Olof såg ömsom på mig ömsom på Båtel. ”Men…”
  ”Men jag har en skicklig och pålitlig kalkugnsmästare. Det är allt.”
  Båtel lyste upp. ”Nu eh, kanske Olof kunde gå i lära?”
  ”Vill han ha sönderbrända händer, rinnande ögon och ständig hosta? Varsågod.” Gahlberg skrattade rått och vände sig till sin underställde. ”Sven, hämta lite vin!”
Gahlberg sköt ut stolen en aning från bordet och knöt sina händer bak nacken. ”Ser ni, kalkbruket, det är ingen lek. Och innan man kan ladda ugnen inför första bränningen…”
  ”Ja?” sa jag försiktigt när orden dröjde.
  ”…så ska naturligtvis stenen brytas. Först till konstruktionen och sen till själva bränningen. Skog ska avverkas och huggas upp till ved. Har ni nån aning om hur mycket ved en ugn slukar?”
  ”Jovars, vi såg på vägen genom skogen att mycket har fällts”, sa Båtel.
  ”Det såg ni. Ja, ugnen är en hungrig djävul.”
  Sven återvände med glas, han hällde upp och slog sig ner.
  ”Orre, min skrivare. Vad gjorde jag utan dig? Du ska också dricka.”
  Sven reste sig och hämtade ytterligare ett glas.
  ”Var var vi…ved. Och mer? Läsklador ska byggas, läskerskor och kalkugnskarlar ska städslas. Till allt detta behövs pengar och organisation. Att hitta en mästare är hart när omöjligt.”
  Gahlberg fortsatte. ”Men jag har ännu inte nämnt det viktigaste. Ni måste ha tillstånd och det är bara kungen eller hans sköna kusin som utfärdar.”
  Vi lyssnade uppmärksamt.

  ”Skål mina vänner.” Gahlberg höll upp glaset och betraktade kärleksfullt innehållet. ”Vår kung krigar i Polen. Om han mot förmodan skulle ge er tillstånd så kommer det att dröja. Kusin Kristina är inget att hoppas på, hon låter sig smörjas av Påven i Rom och lär inte komma tillbaka.”
  Jag lät orden sjunka in och kände av vinet i min plågade mage. Kalkbränningen verkade oändligt avlägsen.
  Gahlberg lutade sig framåt. ”Men…”, sa han och tog en klunk, sänkte rösten, ”…det finns en genväg. Jag har tillstånd att bygga flera ugnar. Ni har skog, sten och hamn.”
  Jag försökte finna en mindre plågsam sittställning men det sved och slet än värre i buken. Trycket ökade, jag måste ut, rusade mot dörren. Förargligt, Gahlbergs ord ville man inte missa. Jag fortsatte vidare genom porten i planket, ner med byxorna utan någon tanke på värdigheten, ner med arslet. Jag såg stjärnor och kometer, trots dagsljuset. Fullständigt tom invändigt såg jag mig om efter gräs eller mossa, fick tag i en tuva och torkade av röven. Lyckades resa mig och sköljde av händerna i en vattenpöl. Tänkte att en olycka sällan kommer ensam, bäst att ta det lugnt, lutade mig mot planket. Två barn i tioårsåldern iakttog mig, fnissande sprang de bort mot viken.
Smärtan avtog och jag gick tillbaka, orolig att ha missat något viktigt.
  Åter inne i huset tycktes den förbindliga stämningen vara som bortblåst.
  ”Jag skulle aldrig lägga mitt öde i Niels Matzöns händer”, sa Gahlberg med skarp röst. ”Nu har jag inte tid med er.”
  Vad var detta? Hur kom Matzön in i bilden? Olof såg ut som en kuvad hund. Över hans fars huvud vilade ett åskmoln och ur öronen ljungande blixtar. De reste sig under det att värden yttrade ett ampert adjö.
  Jag dröjde kvar tills mitt sällskap gått ut. ”Vad har…”
  ”Ert besök är slut, vi är klara.” Gahlberg pekade på dörren.